linnsnoveller

Lucille är 17 år. Hon älskar musik och dans, träffa nytt folk och lugna hemmakvällar. Hon bor i Örebro i en lägenhet i Rosta med sina föräldrar. Hon går på Virginska programmet och läser Livsmedelsprogrammet.

En kväll är hon inne på Lunarstorm, där hon får syn på en kille i ”lajv”, som skriver; ”Seriös tjej sökes, ska vara mellan 16-18 år.” Hon klickar på hans namn och skriver; Hej, hur är läget?

Hon klickar på skicka. Inom en minut hade hon fått svar. ”Hej, jo det är bara bra. Hur är det själv?” Så börjar det. Inom några minuter hade de fått varandras MSN och började snacka. Killen visade sig heta Pontus, vara 24 år gammal, och mixar musik själv och älskar bilar. Han ger henne några av hans låtar och ber henne lyssna på dem.

- De är ju helt suveräna! Vad duktig du är!

- Ja, tack. Det var snällt sagt.

- Ja, men allvarligt, de var bra. Och så fortsätter de snacka. Lucille berättade om sig själv, att hon var dansare på fritiden och att hon gick på Livsmedelsprogrammet. De snackade hela natten, och flera nätter och dagar därefter. Och för var dag som gick, lärde de känna varandra mer och mer. De fick ett så stort förtroende för varandra så dom började berätta ytterst privata saker om sig själva. Efter ett halvår, hade de lärt känna varandra helt. Lucilles känslor för honom hade växt. Men hon tyckte inte att det såg ut att vara likadant för Pontus.

 

Efter ett par månader började dom ringa varandra, och Pontus visade sig vara jätterolig och fick Lucille att skratta. Hon var totalt kär. Och det såg ut som om Pontus tyckte detsamma.

En kväll satt de och snackade.

- Lucille.. Jag måste säga en sak, sa Pontus.

- Vad? Lucille började känna sig orolig, som om hon gjort något, eller om hon var fel för honom. Skulle han avsluta det helt nu?

- Du är helt underbar. Det finns ingen tjej som jag träffat som varit som du.

- Jag tycker detsamma om dig. Jag har svårt att lita på killar, med tanke hur illa behandlad jag blivit via internet förut av en kille jag kände, så det är helt underbart.

- Jag förstår dig.

- Det känns otroligt skönt att ha fått kontakt med dig och vi har ju kommit varandra så nära.

- Tack detsamma.

 

 

Och efter tre månader till, kände Lucille sig säker. Hon skulle träffa honom. De bestämde att ses utanför hennes skola, och hon tog med sig hennes bästa vän Natalie. Till slut kom den dagen, och hon var otroligt nervös. Hon gjorde sig så fin som möjligt, det var ju första killen hon äntligen blivit kär i. När hon kom fram till skolan var hon ordentligt upprymd, och hennes kompis kände knappt igen henne. Efter en hel dag i skolan, nervös för vad som kommer ske, så kom han äntligen. Han såg helt underbar ut, precis som hon tänkt sig. När hon kom fram till honom gav han henne en stor kram.

- Hej, äntligen får jag träffa dig! Vad kul!

- Ehm, ja, harklade Lucille sig fram. I hennes mage flög nu fjärilar omkring som tokiga.

- Hur är det med dig?

- Det är bara bra, hur är det själv?

- Jo, lite trött efter resan men det duger.

- Det här är Natalie, min bästa vän. Är det okej om hon är med?

 - Jadå, sa Pontus. Ska vi åka till dig då?

- Ja, det gör vi, och så satte sig Lucille och Natalie i hans bil. Han drog på hög musik och så drog dom hem till henne. Hennes föräldrar var bortresta. Lucille gjorde i ordning kaffe åt alla, och så satt dom och pratade med tända ljus. Det var riktigt mysigt. Pontus berättade om hans liv, Lucille om hennes, och Natalie satt för det mesta och lyssnade.

 

De hade grymt trevligt. Pontus visade sig vara en rolig kille även i verkligheten. Han skämtade om allt möjligt, men var allvarlig på rätt ställe och skämtade till det i rätt stund. Lucille kände att hon för första gången var riktigt kär, och dessutom säker, så hon kände att hon behövde vara ensam med Pontus. Hon tog Natalie avsides och bad henne att åka hem, och hon förstod Lucille och for hem. Till slut var det bara dom kvar. De stod vid dörren där de hade vinkat av Natalie. Pontus yttrade sig.

- Jaha du.. Vad ska vi göra nu?

- Jag vet inte. Ska vi kolla på någon film?

- Visst, det kan vi göra.

- Gillar du Grease?

- Om jag gör! Den är suverän! Har sett den minst 100 gånger och kan se den 100 gånger igen.

- Men då ser vi på den! Och så tittade dom. De sjöng med till låtarna, och var allmänt uppåt. Till slut var filmen slut, och Pontus var tvungen att fara hem. Pontus gav henne en kram och tackade för allt och for hem. Lucille släckte och gick och la sig. Hon tänkte på allt hon gick genom och hon tänkte att hon hade haft det riktigt trevligt.

 

Nästa morgon var han inne på MSN.

- Hej gumman! Jag hade det riktigt trevligt igår, hade inte du det?

- Men det var ju helt underbart, trodde aldrig att det skulle gå så bra.

- Nej, inte jag heller. Du var otroligt fin och helt underbar igår.

- Tack, du med.

- Vad ska du göra idag?

- Jag ska inte göra så mycket. Du då?

- Nej jag hade tänkt vara med dig. Vill du gå på stan kanske?

- Visst! Det kan vi väl göra. Och det bestämde dom. Två timmar senare sågs dom på Våghustorget.

- Ska vi gå in på McDonalds och ta något att käka först, eller ska vi åka till Marieberg? Jag har bilen med mig.

- Ja, det är så mycket folk här. Och så åkte dom. De höjde musiken och sjöng högt till den, de lyssnade på Hammerfall. Till slut var de på IKEA.

- Jag ska flytta till en ny lägenhet, och behöver lite nya möbler. Vill du hjälpa mig med det?

- Javisst! Och hon hjälpte honom. Han hade bra idéer också, hon med, och de slog ihop dom och gjorde det jättebra. Till slut hade de köpt alla möbler och de skulle skickas hem till honom. Sen gick de på centrum. De gick på alla butiker Lucille ville, hon skulle hitta en ny klänning till skolavslutningen, hon skulle sluta skolan. Till slut hittade hon en, vit och helt underbar.

 

 

- Den här då? Hon visade den för Pontus.

- Den är jättesnygg! Prova den! Och det gjorde hon. Hon satte på sig den, och kollade sig i spegeln. Den var riktigt snygg på henne. Den var vit och hade pärlor på, och spets.

- Men skynda dig, jag vill se dig! Hon öppnade provhyttsdörren och tog en posé.

Pontus gapade. – Du ser helt bedårande ut i den.

- Tack, sa Lucille. Hon kollade priset. Den kostar 799 kr. Jag har inte råd!

- Okej, jag hänger tillbaka den. Byt om du. Lucille bytte om, och när hon kom ut från provhytten såg hon Pontus vid kassan, betala den klänning hon vill ha. När Pontus kom tillbaka till henne sa hon; - Det där hade du inte alls behövt göra.

- Men jag ville, du såg jättefin ut i den.

 

Efter två timmars vandrande, for de hem. Pontus släppte av henne. Det hade blivit mörkt.

- Jag måste åka hem nu. Men vi hörs på MSN!

- Ja, det gör vi, sa Lucille. Pontus gav henne en kram och så dundrade han iväg i sin Volvo.

 

 

Men han kom inte in den kvällen. Inte nästa kväll heller. Hon hade inte Pontus nummer så hon blev orolig. Efter två veckor kom han in.

- Var i helvete har du varit?

- Vadå, får man inte ha något privatliv?

- Jo, men två veckor! Vad har du gjort under den tiden? Suttit hemma?

- Nej, jag har faktiskt varit med en brud. Hon är världens underbaraste. Har haft underbar sex med henne och mysiga kvällar, allt det där. Jag är kär!

- Nu skojar du väl?

- Nej, tyvärr inte. Måste tyvärr bryta kontaten med dig. Hejdå. Och så blev han offline.

Lucille nöp sig själv i armen. Var det här sant? Aj! Ja, det var sant. Tårarna började brännas.

Lucille ringde Natalie, och hon sa till henne; Kom hit, och lade på. Hon kunde inte få fram ett ord. Tio minuter senare kom Natalie in i hennes rum., och satte sig bredvid henne och höll om henne. Då kom tårarna. De bara rann och rann och rann. Natalie ringde hennes föräldrar och sa; - Jag blir kvar över natten. Lucille behöver mig, och jag tänker inte gå, och så la hon på.

Lucille grät och grät, och ältade.

- Varför? Var det jag som var felet? Jag var säkert jobbig.

- Men lägg av nu, du var inte jobbig, du kommer aldrig bli det heller. Han är bara en stor idiot. Som alla andra killar.

- Jag saknar honom.

- Jag förstår det. Men han är ett svin.

- Nej, du förstår inte. Du vet inte hur han är! Du vet inte vem han är framför allt!

- Det gör väl inte du heller?

- Jo, jag har pratat med honom i månader. Det funkade verkligen mellan oss.

De satt kvar där tills långt över midnatt. Till slut lade sig Lucille i sängen och somnade, utmattad efter att ha gråtit i timmar.

 

Hon kände sig förkrossad, det var den första kille hon blivit riktigt förälskad i, och han verkade inte känna samma sak, och nu hade han brutit kontakten med henne. Det gjorde så ont i hjärtat. Hon orkade inte kliva upp ur sängen på flera dagar, Natalie  kom förbi varje dag och kollade hur hon mådde men Lucille orkade inte säga något. Efter ett par dagar gick hon ut med Natalie, hon orkade inte ligga kvar och mögla. Sen började skolan igen, efter ett långt lov. Allt kändes positivt, hon orkade mer och var gladare, träffade vännerna och var ute på kvällarna, pluggade. Allt hade sin gilla gång.

 

Efter ett par månader, en dag, så hade hon precis slutat skolan. Hon gick ut och var påväg hem, hon hade inte långt hem. Hon lyssnade på sin mp3. Men, plötsligt krockade hon med någon och ramlade. När hon slöt upp ögonen såg hon en vit volvo. Nej, det kan inte vara han tänkte hon, och kravlade sig upp. Framför henne stod Pontus. Lucille vände sig om och sprang iväg. Tårarna brände.

- Men stanna, Lucille. Hon fortsattte springa.

- STANNA DÅ! JAG VILL PRATA MED DIG!  Pontus sprang efter henne. Han tog tag i hennes hand, men hon släppte den. Han tog tag i axeln, men hon slank ifrån. Sen tog han tag i hennes arm och drog henne intill sig, men Lucille slog sig loss och sprang fortare, tårarna kom. Tjugo meter senare fick han tag i hennes arm och drog henne hastigt intill sig tittade på henne. Hon slog sig ut och började gå, men han vägrade ge upp. Han gick efter henne, tog tag i henne och knuffade fram henne mot en vägg. Hans läppar mötte hennes medan han höll i henne, hon grät och vände bort ansiktet och försökte slita sig loss ännu en gång och lyckades, men nu blev Pontus arg och tog tag i henne, drog henne in mot väggen igen och försökte återigen kyssa henne, men Lucille var så ledsen och förbannad så att hon satte sig ner med ansiktet i händerna. Pontus satte sig ner och tittade på henne, drog upp hennes ansikte. Men Lucille var förbannad.

 

- Vad fan tror du att du håller på med? Tårarna kom. Du är en stor jävla idiot, fattade du inte hur mycket du sårade mig? Jag grät den kvällen, jag mådde skit i flera dagar.

-  Jag var full den kvällen, och sen nästa dag läste jag vad jag skrivit och jag mådde skit efteråt. Jag var aldrig med den där tjejen, det lovar jag. Jag satt hemma den kvällen.

- Jag tror inte dig, Pontus.

Lucille hade vänt bort ansiktet och försökte ta sig upp. Men Pontus drog ner henne och drog ansiktet mot sig.

- Gå inte när jag talar till dig, skrek Pontus. Här förklarar jag min kärlek till dig, och du bara vänder bort ansiktet! Har du inte samma känslor för mig längre? Jag klarar mig inte utan dig, du är min luft, min värld. Den enda jag tänker på hela dagarna är du. Jag dissar tjejer för din skull, jag är fullkomligt galen i dig. Snälla, Lucille.

 

 

Lucille såg på honom. Hans ansikte såg oroligt ut. Hon lade sig i hans famn, och han kysste henne, om och om igen, kysste henne på pannnan, och strök henne över håret, såg henne i ögonen.

- Jag lovar, jag gör inte om misstaget. Du är hela min värld.Lucille grät och grät, och han torkade bort tårarna. De satt där i två timmar, obrydd om resten av världen. Pontus strök handen över hennes hår hela tiden. Till slut tog han tag i hennes hand och drog upp henne och ledde henne till hans bil och öppnade dörren till passagerarsätet. Hon satte sig i bilen och såg på honom då han startade bilen. Lucilles lust att röra honom och kyssa honom blev allt större och större. Lucille kysste honom på skallen och vid öronen, han verkade känna samma sak så han körde dom hem till honom, och Lucille gick ut från dörren och mötte upp Pontus i ett ivrigt kyssande. De höll om varandra och gick snabbt, och kysstes, helt galna i varandra. Pontus fumlade med nyckeln medan han kysste henne, och de gick in. De klädde av varandra och hamnade i sängen.

- Jag är redo, sa Lucille, och han visste vad hon menade, och trädde på kondomen och trängde in i henne. Det gjorde så ont, för hon hade aldrig gjort det. Men han var försiktig, han visste om att hon aldrig gjort det förr.

 

Till slut var det över. Lucille njöt verkligen. Efteråt kysste de varandra bara, och myste.

- Jag älskar dig, Lucille, oändligt, sa Pontus.

- Jag älskar dig, Pontus, oändligt, sa Lucille.

Sen somnade dom. Nästa morgon kände hon en kyss i nacken. Det var Pontus, som hade gjort i ordning frukost på sängen, och ett hjärtformat ljus låg på brickan.

- God morgon, älskling.

- God morgon, älskling. Åh, frukost på sängen, vad söt du är, sa Lucille och kysste Pontus.

Lucille åt frukosten, och såg upp och såg att Pontus såg på henne.

- Vad är det, älskling?

- Nej, sa han, du är så söt. De kysste varandra igen.

- Pontus?

- Ja?

- Vi håller ihop livet ut, va?

- Klart vi gör, gumman.

 

Och det gjorde dom. Kärleken dom hade fått till varandra stördes aldrig, visserligen utav svartsjuka, gräl, och sådant, men det får ju kärleken tåla ibland. De kunde alltid lösa det.

När de fyllde 28 så gifte de sig. Bröllopet var stort. Tre år senare fick dom barn. Pontus fick jobb som direktör på ett företag, och Lucille jobbade som en musikproducent och blev rätt framgångsrik inom sitt företag. De fick två barn, som hette Erica och Louise.

 

Natalie och Lucille höll ihop som vänner livet ut också, och Natalie accepterade Pontus. Pontus gjorde aldrig något som skulle såra Lucille, och Lucille sårade inte Pontus heller.

 

De höll ihop livet ut.

 

The end.